söndag 1 september 2013

Nytt ljus


Har ni varit i den där situationen att ni ser en person i ett nytt ljus? Det kan vara en bekant som man plötsligt inser är mer intressant än man trodde, en vän som man blir kär i eller, som i mitt fall, en vän som man inser inte är det längre.

Det låter så hemskt men jag har insett att en av mina närmaste, eller fd närmaste vänner, är så puckad. Jag kan inte använda något annat ord än puckad. Hen uttrycker åsikter helt utan grund, i alla ämnen som finns i världen. Ofta är dessa helt felaktiga. Hen ändrar sig ofta och får mig att känna mig som om jag missuppfattar hen, när jag är ganska säker på att hen vänder kappan efter vinden.

Hen saknar helt självinsikt. Då personen just gått igenom ett uppbrott från sin partner så var min tanke att vara ett stöd, men det gick inte då personen inte kan se något utifrån utan tror att universum kretsar kring hen.

Ja, det gör mig ledsen på ett sätt som är svårt att förklara. Jag känner mig lurad (vilket iofs kan bero på att personen tidigare har varit oärlig mot mig) samtidigt som jag är ledsen för att vi inte längre är vänner.

Jag önskar mig ibland det där okomplicerade i barnvänskaper. Antingen var man vänner eller så var man det inte, och det spelade kanske inte så stor roll. Ja tänk vad skönt det var, och tänk var korkad jag var som önskade att jag var stor då.

måndag 19 augusti 2013

Sluta snacka börja agera!


Här i London har jag lärt känna ett gäng på fem personer som är från Afrika, ja jag säger Afrika för de är alla från olika länder i nordvästra Afrika. De har under flera år flytt från sina respektive hemländer och på vägen träffat varandra och nu har de fått asyl i Storbritannien.

Det är fyra män och en kvinna (samt hennes dotter på ca 4 år) och orsaken till deras flykt är männens sexuellaläggning. De är alltså homosexuella och för detta är de jagade och förtryckta i sina hemländer, det är tom olagligt för dem att vara homosexuella. Det är en av dessa som jag har en djupare kontakt med och vi har nog blivit ganska bra vänner. De har varit här i 12 månader snart och han pratar redan engelska flytande. Visst blir det fel ibland men jag är otroligt imponerad av hans vilja och hans språkutveckling. Han vill, precis som de andra, inget hellre än att få ett jobb men även här är det svårt som "invandrare" att få jobb. Det är också så att den här mannen pga sjukdom måste byta yrkesinriktning.

Nu har han hittat en vän i Stockholm och har en önskan om att få flytta till Sverige och Stockholm. Tanken är först på prov för 6 månader eller ett år och sedan kanske permanent. Han är mycket olycklig i London även om han gör sitt bästa för att trivas och passa in.

Perfekt tänkte jag och ringde en vän som ska hyra ut sin lägenhet från januari och tre år framåt. Jag förklarade kortfattat ovanstående för henne och sa att hennes lägenhet är perfekt för honom. Pengar är inget problem, han är social, rolig, ordningssam och det finns tom rekommendationer som inte är från mig om hon vill ha det.
Hon lät tveksam. Detta trots att hon pratat om att hyra ut lägenheten från januari i två år. Hon måste först få besked från universitetet hon vill gå på. Ja, ja... hon kanske hade en dålig dag tänkte jag.

Så idag mailade jag henne. Och frågade om min vän kunde få stå först i hennes uthyrningskö och om hennes tanke fortfarande är att hyra ut lägenheten? Han har ju också tre månaders uppsägning och det är ju en del att ordna med en så lång flytt.
Hon svarade att om han ska ha besked nu så kan hon inte ge det utan då bör han söka annat boende. Hon kunde alltså inte ens lova honom att OM hon hyr ut så får han hyra den. Hon kunde inte svara på om hon skulle hyra ut eller inte. Vad tanken är.

Detta är en person som alltid står upp för invandrare. Som säger sig själv vara emot rasism och som fördömer folk som har fördomar.
Nu vet inte jag varför hon inte kan ge honom några garantier för att få hyra lägenheten. Men min känsla säger mig att det är för att han är homosexuell och invandrare och muslim.

Och därför säger jag nu att det är slut pratat och dags för att börja handla. För det är lätt att säga att du accepterar alla och trivs i en förort. Men hyr du ut din lägenhet till en mörkhyad? och det är lätt att säga att du accepterar homosexualitet  men har du någon i ditt umgänge med en annan sexuelläggning än din egen? Gick du i pride paraden? Ställer du dig upp och visar att du är FÖR mångfald eller är det något du bara säger?

Handling väger tyngre än ord. Ska vi bli av med rasism och negativ särbehandling, homofobi och förtryck, då är det ta mig fan dags att sluta snacka och börja agera!

lördag 11 maj 2013

Det är bara katter som har nio liv


Det finns så många dimensioner i livet kanske fler än någonsin i historien. Inte nog med att vi har tidningar som kan visa oss allt som händer i världen, vi kan lätt engagera oss i människa öden på andra sidan jorden. Vi kan tom för en relativt billig peng resa till alla världens hörn och uppleva kulturer och lära känna människor på egen hand. Vi kan med interners hjälp delta i diskussioner med människor vi annars inte hade vetat existerar och kanske tom uttrycka åsikter vi annars inte vågat säga. Vi uttrycker våra känslor helt öppet på Facebook och Twitter, känslor som vi har svårt att uttrycka för våra närmaste öga mot öga.

Vi pratar ofta om världen utanför internet som IRL (in real life) men det finns bara ett liv. Det du gör på internet påverkar i allra högsta grad ditt "riktiga" liv. För visst har vi väl alla träffat någon på sociala medier som vi bara fallit pladask för? Antingen som vän eller partner. Och visst har vi väl alla undrat vad en personer utger sig för att vara när denna gör uttalanden på Facebook? Och jag har i alla fall blivit sårad när hela twitter får veta en sak för mig.

För det finns bara ett liv, men med många dimensioner. Att vara snäll, intim, förälskad och trogen är något man är i alla dimensioner. Varesig du är i Afrika, hemma eller Twitter. Att vara ärlig och ha ett intimt förhållande gäller alla dimensioner, precis som att bry sig om någon. Att visa omsorg och oro det gör man varesig man befinner sig i samma rum eller när ledsna statusar dyker upp på Facebook.

Jag tycker absolut inte att det är rätt att visa känslor för sociala medier istället för sina nära och kära men visst kan det vara skönt att skriva av sig ibland.
Men jag uppmanar er nu att inse att det bara finns ett liv. Det du gör i olika världsdelar, sociala medier och IRL påverkar dig och dina nära. Det finns inga murar emellan. Inget plexiglas som för att "what happens on Facebook stays on Facebook" eller dylikt.

Nej det är en enda röra, typ som en stor skål med guacamole.

fredag 3 maj 2013

Härskartekniker


För er som har hängt med i svängarna så har min kollega L som jag inte gillade nu blivit någon form av tillförordnad avdelningschef och det gör ju inte att jag gillar henne mer då hon håller på med ganska många former av härskarteknik.

Igår gick jag från jobbet lite tidigare och hann inte säga hej då till min kollega/chef och i morse låg det en hel del papper över hela mitt bord. Helt utan instruktioner. Och så har hon gjort hela veckan. Bara slängt över papper på mitt skrivbord och jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med sakerna. Så idag slängde jag tillbaka dem.


Idag är jag trött. Och jag blev faktiskt ledsen över att dessa papper låg slängda på mitt bord. Inte för att jag inte vill hjälpa till för det gör jag gärna, men för att det är så att vi är kollegor på samma nivå och inte i förhållandet chef och assistent. 

torsdag 2 maj 2013

Säng, säng, säng, sova, sova, sova!


Igår natt, alltså natten innan ledig dag så sov jag som en prinsessa. Riktigt hårt och ganska länge. Väldigt länge för att vara mig. Jag kunde helt slappna av i min sömn och vaknade utvilad.

I natt har jag sovit skitdåligt. Jag har drömt saker, hostat, vaknat en gång i kvarten känns det som. Det var för kallt och sedan var det för varmt. Och sen kliade det i kroppen och ja ni fattar va? Jobbet gör mig stressad och orolig. Från dag till dag så vet jag inte riktigt vilken typ av behandling min kollega kommer utsätta mig för. Vad hon kommer säga eller hitta. Jag vet faktiskt knappt vad jag ska göra på jobbet för min kollega har ju ändrat mina arbetsuppgifter ganska mycket senaste tiden (inte till det bättre).

Jag vet att det är så, att jobbet sprider en oro och gör mig till en sämre version av mig själv även när jag inte är på jobbet. Det påverkar min sömn och mitt humör. Min ork och mina intressen blir lidande. Och fast jag vet att det här jobbet bara är för en begränsad tid, jag vet när jag ska sluta och det är faktiskt inte allt för länge dit så påverkar det mig. Och jag känner mig maktlös inför faktumet. Jag vet inte hur jag ska stänga det ute och det gör mig arg och frustrerad på mig själv.

Så nu sitter jag här på jobbet och fryser och bara längtar hem till sängen.

måndag 29 april 2013

Vart är den där sommaren?


jag ÄLSKAR vintern. Jag älskar snön och det magiska med julen. Jag har bott länge på ställen där man bara har 3-4 timmar dagsljus om dagen under vintern och jag har älskat det. Älskat norrskenen och mörkret. Möjligheten att tända ljus och bädda ner sig med en god bok. Men den här vintern är oändlig. Det blir aldrig riktigt varmt! Och jag blir galen!! På allvar!

Vart är sommaren? Hela min kropp skriker efter värme och sol. Att få slappna av helt och hållet och kanske tom svettas lite. Jag drömmer om att få bada bastu och tro att jag ska dö av värmeslag i öknen. De få dagarna i USA gjorde mig gott. Värmen där. Härligt var det! Och det kändes i kroppen. Det kändes avslappnande. Kom igen! NU är det snart maj. Väldigt snart maj! Tom i Norrland brukar snön vara borta och solen värma i maj.


torsdag 25 april 2013

Idag mår jag bra

Efter tre dagar med extrem trötthet, sovit dåligt, drömt om allt möjligt och funderingar mår jag faktiskt rätt bra idag. Lite ont i halsen och huvudet men psykiskt bra. Eller psykiskt okej.

Jag har orkat ringa två samtal. Fått fruktansvärda nyheter och roliga. På börjat någon form av städning. Hämtat tvätt och nu står det en plåt muffins i ugnen. Inte helt fy skam! Visst inte i någon superform men jag orkar leva lite iaf. Har tom tagit tag i saker som jag skjutit upp jättelänge som att beställa bhar över nätet, varför jag nu skjutit upp det...

Lite bättre helt enkelt.

onsdag 24 april 2013

Kläderna gör humöret


Här sitter jag i mjukisbyxor med hål i rumpan och en missfärgad grönaktig t-shirt. Inte de vackraste av kläder helt enkelt. Jag är hängig och förstärker humöret med hängiga kläder.

Ett bra tips för att ställa om från olika situationer är just det: att byta om. För ett viktigt möte kan en kostym ge dig mer pondus och för att sjunka ner i soffan är ju myskläder det ultimata.

Det samma gäller träning. Att byta om till träningskläder direkt när du vaknar eller kommer hem från jobbet kommer göra att du kommer in i rätt humör för att träna. Även om det kändes motigt innan du bytte om.

Själv mår jag bättre idag om än inte helt hundra. Trots sunkigt myskläder. Men jag ska nog byta om under dagen.

Visst är inläggen roligare med bilder? Tyvärr funkar det inte när jag bloggar från ipaden...

tisdag 23 april 2013

Jag älskar böcker


Jag var fyra år när jag lärde mig läsa. Och då läste jag, som alla som just lärt sig den ädla konsten, allt. Skyltar. Tidningar. Varenda bokstav jag såg.

Mina första böcker som jag blev riktigt kär i är böckerna om Bert och Sune av Sören Olsson och Anders Jacobsson. Jag har läst de böckerna tusentals gånger och de står fortfarande på hedersplatsen i bokhyllan och får mig att skratta lika högt då som nu.
Jag älskar fortfarande att läsa. Och jag läser allt. Både för att koppla av och för att utmana mig. För att rymma från verkligheten och för att gör den bättre.
Ja, läsning är en stor del av mitt liv och jag kan inte tänka mig världen utan böcker.

Just därför gör det ont i mig att vi är relativt få som kan läsa. Analfabeterna är många i världen även om utvecklingen går åt rätt håll och fler och fler får gå i skola så är ju frågan: vad ska de läsa? Böcker är dyrt och kanske inte ens trycks på alla språk i världen.

Blondinbella uppmanar idag, då det är världsbokdagen, att ge bort böcker till sina vänner. Vilket ju är en jättefin idé. Men jag uppmanar er att skänka de pengarna till människor som inte har några böcker och inte kan läsa. Till en organisation som hjälper barn att få gå i skola. Här kan du skänka pengar till SOS-barnbyar. 

Och vill ni läsa en av världens bästa böcker om vikten av böcker rekommenderar jag denna vackra och otroligt sorgliga bok

måndag 22 april 2013

Leap day

Nog för att det inte är skottdagen men jag passar ändå på att skolka från jobbet och det behövdes. Huvudvärk när jag vaknade och i samråd bestämde jag mig för att det inte blir något jobb idag. Visst lite huvudvärk kan jag jobba med OM jobbet är givande och roligt. Nu är det psykiskt jobbigt att gå dit.

Så jag sov fram till tolv. Konstigt jag brukar inte kunna sova så länge. Och nu sitter jag och pillar med min virkning och ser på serier.

Fr.o.m. Idag måste jag skärpa mig. Mindre socker och mer uthållighetsträning är det som står på schemat. Att jobbet är skit ska inte få hela mi att rasa samman.

torsdag 18 april 2013

Jag vill ju bara hjälpa till


Om ni inte redan har märkt det så lever vi i ett samhälle som bygger på två ord som börjar på K. Konkurrens och konsumtion.
Vi konsumerar allt. Slit och släng är det som gäller både när det gäller saker men också när det gäller människor. Tex så är alla på ett företag utbytbara. Så att någon blir utbränd eller går in i väggen det får man helt enkelt leva med, det finns ju massa människor som kan ta över den personens jobb. Det gäller både städaren i botten av tornet och chefen längst upp. Har du ingen lust att jobba ihjäl dig så kan vi byta ut dig mot en som vill det.
Konkurrensen är det jag lider mest av. Jag är en ganska trevlig person som älskar att prata, komma med idéer och utveckla, både mig själv och andra. Och det går inte alls utan att man får hjälp. Att man är flera. Jag skulle älska att få feedback på det arbete jag utför. Både från mina kunder och från mina kollegor. konstruktiv kritik, som det heter. Inte trycka ner och göra människor illa som det ofta ser ut idag.



Vi kan absolut inte vara vänner med våra kollegor. För vi konkurrerar ju med dessa hela tiden. För de flesta är det svårt att samarbeta. Att visa sina kunskaper och kanske tom ge bort dem. "Jag kan hjälpa dig jag är bra på det där". Nej vi håller hårt i våra kunskaper. Det som gör oss unika. Vi säger att vi kan, bättre än någon annan, men vi vågar aldrig visa det för någon. Utan vi trycker ner. Försöker göra oss stora. Eller de andra mindre.
Vi går bakom ryggen på varandra. Baktalar och försöker göra våra kollegor osäkra. Istället för att jobba för att vi ska svetsas samman och stärka våra medarbetare.

Det här med konkurrens och konsumtion är verkligen hemska saker. Som kan göra den snällaste människa till en häxa och gör häxorna till drakar. Och jag då? jag vill bara hjälpa till.


(Tack Pelle för inspiration i detta ämne samt alla råd)

tisdag 16 april 2013

För makten är min och hela härligheten.


Idag är min kollega åter på jobbet. Jag tänkte skriva kontoret men jag vet faktiskt inte var hon är exakt. Hon var på kontoret en liten stund men har sedan sprungit runt och ja... vad vet jag?

Hon bestämde att vi skulle ha någon form av möte, som hon visade mycket lite intresse för och gav mig sedan en arbetsuppgift. För något tag sedan hade det här retat mig till vansinne och jag hade blivit arg och känt mig kränkt av hennes beteende. Men nu tänker jag för mig själv: jag vet saker som inte du vet. Jag vet att jag är attraktiv på arbetsmarknaden i flera länder och att när mitt kontrakt går ut så slutar jag. Det är jag som har makten över mitt liv. Och det är en fantastisk känsla.

Att sitta på kunskap som andra saknar. Att veta mer än sin "moståndare" är det lättaste sättet att bli mäktig.

Så här sitter jag och ler inombords och ger hennes skitgöra. För jag vet att det är jag som står som vinnare första juli.

lördag 13 april 2013

Väx upp!


Jag har en vän som jag har ansett vara en av mina närmaste som jag idag har glidit isär från. Jag skrev lite kort om saken tidigare men tänkte faktiskt fördjupa mig lite i det här nu.

Jag och den här personen har aldrig bott i samma stad, utan vi har umgåtts intensivt under semestrar och när vi har haft en helg eller några dagar över. Däremellan har vi skrivit långa mail, ringt och smsat varandra. Nu har hen precis blivit förälder. Vilket så klart förändrar hela livet, antar jag, jag har har ju inga barn själv. Jag var beredd på att vår relation skulle förändras och att vi kanske inte skulle kunna höras som förut. men att vi inte skulle höras alls var jag inte beredd på. Att hen inte skulle bry sig om att svara eller ringa upp när jag har försökt få kontakt det var jag inte beredd på. Jag tycker inte heller att det är ett okej beteende. Att inte svara på kanske en tre fyra veckor. Eller rättare sagt, det är inte ett okej beteende mot något som man anser sig vara vän med.

Hur som helst så gick veckorna. Hen startade en blogg som jag har följt sporadiskt och jag är ganska säker på att hen följer min blogg också. Så vi är ju inte helt främmande för varandra även om vi bara visar varandra ytan. Som man gör med någon man är bekant med.

Precis innan jag skulle åka till USA så fick jag ett sms från den här personen. Hen undrade om vi var osams och jag svarade sanningsenligt att vi bara har glidit ifrån varandra. Inte tagit oss tid att höra av oss och därför inte är lika nära vänner som vanligt. Hen skickade då tillbaka att hon var ledsen över en sak som inträffat. Jag förstod inte alls varken situationen eller vad hen menade och skickade således tillbaka ett sms och frågade vad hon menade. Det här var nu tre veckor sedan. Hen har fortfarande inte svarat.

Och nu skulle jag vilja uppmana er alla att vi (så även jag) är runt trettio. Är det inte slut med det här fjantandet nu? först och främst så behöver väl inte sms vara det forum där vi tar konflikter? Inte heller facebook, twitter eller andra medier med en begränsning är lämpliga för konflikt. Ett telefonsamtal eller varför inte träffas öga mot öga är väl ändå att föredra för att nå en LÖSNING?

För min del finns det ingen konflikt i det här. Självklart blir jag ledsen över att någon som jag trodde var min vän inte ens bryr sig om att svara på sms. Men samtidigt har jag lärt mig att jag inte behöver sånna människor i mitt liv. hur ont det än gör att "ta bort dem".

(och nu kanske jag motsäger mig själv med mitt agerande, men i det här fallet finns det inget sätt för mig att få kontakt med den här personen. Och det är ju min blogg som handlar om mina känslor. Därför har jag ändå valt att publicera det här inlägget. Efter många funderingar.)

fredag 12 april 2013

Dags för semester?


Idag är det min andra dag på jobbet efter semestern och jag har blivit väldigt stärkt i mitt beslut om att det inte är det här som är rätt för mig. Delvis för att jag under arbetsdagen igår inte fick någon som helst överlämning, det fanns inget planerat trots att min kollega ska vara borta till tisdag minst. Hela kontoret befinner sig i kaos och våra nya tillförordnade chefer sköter sig väl inte så jättebra utan använder olika härskartekniker för att hålla personalen i schack.
Jag har med andra ord stärkts i mitt beslut att inte arbeta kvar på det här företaget.

Under semestern så slog det mig som en blixt från klar himmel att man inte ska ha det så som jag har haft det sen i november. Jag har mer eller mindre varit konstant sjuk, jag har bara varit på jobbet i två dagar, egentligen bara en dag och är redan snuvig igen. Och efter jobbet har jag varit helt slut. Jag har inte orkat någonting, precis som på helgerna. Och så vill inte jag leva mitt liv. För mig är inte arbetet hela livet, utan det är det som ligger efter jobbet som är intressant. Eller i alla fall minst lika intressant. Och det vill jag hinna uppleva.

Under semestern var det många tidiga morgnar och sena kvällar och ändå var jag aldrig trött. Inte alls på det sättet som jag kan vara när jag jobbar. Jag höll inte på att dö av trötthet klockan halv sex på kvällen. Jag blev också påmind om att jag är morgonpigg något jag inte har känt mig som på ett halvår.

Sista juni går mitt kontrakt ut här och då ska jag förhoppningsvis ha kommit på vad jag ska göra med mitt arbetsliv. Jag trivs väldigt bra här i London och vill stanna kvar. Jag är inte ett dugg orolig. Jag kan tänka mig både att arbeta och att plugga och är mycket kompetent så jag är inte alls orolig för hurvida jag ska hitta något eller inte.

Efter två dagar, en heldag och en timme av dag två, så sitter jag nu och drömmer och längtar efter semester. Och det är inte ett bra tecken.

onsdag 10 april 2013

Hur ska det här gå nu då?

Nu är jag hemma igen och imorgon är det dags för vardagen att återkomma med jobb. När jag tänker på jobbet så får jag "ont i magen". Under semesterns gång så har jag insett att jobbet som jag älskar kanske inte är så bra för mig. Missförstå mig inte nu. Arbetsuppgifterna är en dröm. Jag älskar det jag får göra på jobbet. Hitta på nya kreativa sätt att hjälpa människor att komma dit de vill. Men det finns två problem. Ett är att jag ger så mycket mer än jag får tillbaka. Inte av mina kunder utan av företaget. Av mina kollegor och överordnader. De är också mitt andra problem. Mina kollegor och kanske framför allt en. Som gör att det blir tråkigt. Det är väldigt mycket skitsnack. Så nu ska jag se över hur framtiden ska se ut. För som tur är så skapar ju jag den. Helt själv!


tisdag 26 mars 2013

Jag har väntat så länge på just den här dan





Idag ska jag åka slalom. Första gången jag åkte slalom var jag två år gammal. Jag vet inte om det kallas att åka slalom men första gången jag stod på ett par skidor. Nu är det fyra år sedan jag åkte. Jag har varit hindrad fysiskt och nu är jag hindrad psykiskt. Satan vad nervös jag är. På allvar. Ont i magen nervös. Tänk om jag ramlar? tänk om jag slår upp skadan igen? tänk om....
Jag kanske har glömt hur man gör?

Men med hjälp av förädlaren av mina tankar så ska jag göra det idag. Jag ska åka liften upp och sedan ska jag åka ner. Jag längtar efter adrenalinkicken av att åka offpist. Och afterski-ölen. Ja det finns ingenting jag inte älskar med skidåkning. Och allra mest älskar jag mitt sällskap.


fredag 22 mars 2013

Döende


En av mina mest positiva vänner brukar säga, som svar på att jag tror att jag ska dö, att för varje andetag kommer du närmare ditt sista. Och ja, det är ju sant men igår trodde jag faktiskt på allvar att jag skulle avlida.

Jag fick en massagebehandling i onsdags, inget fjös (norrländskt ord?) utan en riktig jävla djupkörare och jag grät typ hela behandlingen. Satan vad ont det gjorde. Nu är jag återställd men jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde igår. Av en massage då alltså. jag hade ont i hela kroppen. Mådde illa. Frossa. Som en riktigt influensa. Och mitt i allt detta ska jag städa och packa. packa för en helg i Danmark, en vecka på skidor och en vecka på stranden. det var en utmaning ska jag säga. men nu är det gjort och efter en natts sömn, om än för lite, så är jag på benen igen. Bara lite huvudvärk kvar. Väskan är packad och klockan tre går flyget. 




flyg i all ära men efter flyget får jag åka tåg. Åh det längtar jag till. Min plan är att sova hela resan. Så jag orkar med helgen.
Jag ska läsa om en av mina favoritböcker och drömma om den jag har lite extra kär.

måndag 18 mars 2013

Snart semester

Om fem dagar åker jag på semester. 22 mars till den 10 april. Om jag längtar!? ja!
mest längtar jag efter mitt resesällskap. Längtar så att hjärtat värker. Det var allt för längesedan vi sågs eller ens pratades vid.

Under semestern så ska jag ha bloggstopp. Det längtar jag också efter (men några inlägg är tidsinställda under semestern). Jag vill avgifta mig från internet. Jag läser för mycket bloggar/tweets som faktiskt inte ger mig något. (Troligen kommer jag säkert klicka in på nätet någon gång under resan och kanske får ni då ett litet livstecken).

Tre dalarna, där vi var för några år sedan
Vi tänkte köra på både skidsemester och solsemester. Vi får se hur det går.

fredag 15 mars 2013

Insnöad invandrare


Jag har en stor fascination för andra världskriget och de brott mot mänskligrättigheter som begicks då. Jag tycker att det är intressant hur något så hemskt kan utföras av så många mot så många. vart kommer det där hatet ifrån? Här var det staten som gjorde dessa brott och jag har därför grundsynen att staten (och statliga företag) alltid ska vara på medborgarnas sida. På den mänskliga sidan.

Jag utvandrade FRÅN Sverige när jag var 9 år. Sedan invandrade jag i Sverige igen när jag var 15 och nu är jag återigen utvandrade från Sverige. Jag är fortfarande svensk medborgare. Och kommer troligen alltid vara det. Och visst är det en fördel i alla situationer att vara vit. För det är ju det jag är. Men ändå skilde jag mig från människorna i mitt nya land.

De flesta betedde sig som om de aldrig sett en så vit människa förut. Och kanske hade de inte gjort det heller. Jag har aldrig blivit utsatt för rasism. Utan har alltid mötts med vänlighet, nyfikenhet och med öppna armar. Så har jag alltid också sett på Sverige. Som att vi är ett land där människor kan få hjälp. Där vi kan hjälpa även de som är papperslösa. Där vi inte tittar på hudfärgen för att bestämma om någon är svensk eller utländsk.
Så vad händer Sverige? vi är ju ett rikt land som kan erbjuda människor en trygghet när de inte har något annat. Istället väljer vi att förfölja och trakassera människor på exakt samma sätt som Hitler gjorde med judarna. För det var väl så det började? Att man gång på gång skulle visa upp papper på vem man var? Tysk eller jude? Svensk eller utländsk?

För oss svenskar kanske detta med att man "när som helst" ska kunna legitimera sig och bevisa sin svenskhet inte låter så farligt. Men vad blir nästa steg? vad händer om man just den dagen inte har med sig plånbok? och hur nervös är inte du när du ska gå igenom passkontrollen under en resa? Trots att du vet att du helt lagligt får åka hur och vart du vill. Så känner sig människor i vårt land, varje dag. Och jag tycker verkligen itne att det är något som vi ska acceptera. I Sverige sitter inte svenskheten i hudfärgen, ögonfärgen eller vad man har på sig. Därför kan vi inte hoppa på folk på stan och be dem bevisa detta.

En ännu bättre artikel i ämnet skriven av Jonas Hassen Khemiri hittar ni här. 

Och har ni tänkt på hur storskillnad det kan vara på vilket ord man använder. I USA är barnen till två invandrande personer "First generation americans". I Sverige benämner vi dem som "andra generationens invandrare".
Vilket är mest välkomnande?

torsdag 14 mars 2013

Huvudvärkshelvete

Idag är det min tredje vecka med huvudvärk. Jag börjar bli galen. Det gör ont i käkarna och tjuter i hela huvudet och ögat värker. När jag insåg att det sitter även i ögat ringde jag min läkare. Ögat har jag opererat ett flertal gånger då jag fick en nervskada där efter olyckan. Min läkare tror nu att det är en möjlighet att detta kommit tillbaka. Jag är så less på det här. Orkar inte umgås. Tänka. Leva. Det känns som ett bra och rimligt alternativ att skjuta nig själv.

onsdag 13 mars 2013

Imorgon kommer lyckan


Jag sitter här och funderar på förändring. För det är det jag jobbar med. Att hjälpa folk till en förändring. men jag har ingen chans när personen i fråga inte vill förändra sig. Det måste, som jag skrivit om tidigare, finns en drivkraft hos personen i fråga. Och det är väl egentligen inte svårare än så att om du vill förändra dig själv eller den situation du är i så finns det alla möjligheter till att göra det.

Helt ärligt så kan du faktiskt förändra hela världen. På många sätt. Min tanke är att jag börjar med mig själv, precis så som jag gör på jobbet. Där jag hela tiden utmanar mig och provar nya saker för att kunna lära dessa vidare eller det motsatta inte rekommendera den eller den träningsformen eller produkten.

När du väl har bestämt dig för att du vill förändra dig själv eller något annat i din situation, hela världen är ju faktiskt en situation som vi befinner oss i även om den är stor och abstrakt, då är det dags att sätta upp mål.

tisdag 12 mars 2013

Huvudvärk


idag firar jag 2.5 vecka med huvudvärk. Om ytterligare 1.5 vecka är jag bokad för behandling av den. Fram till dess orkar jag inte tänka.


onsdag 6 mars 2013

För bannad


Det sägs att du kan prata ett språkflytande när du kan uttrycka dina känslor på det språket. De allra flesta kan lära sig ett språk hur bra som helst men när det väl kommer till de stora känslorna så kan de knappt uttrycka de på sitt modersmål. Och för oss som är uppväxta i världens olika hörn så tar vi oss ofta tillbaka till vårt modersmål när vi blir arga eller glada och tänker på det språk vi är mest bekväma med.

De stora känslorna vill jag oftast uttrycka på engelska. Jag har till och med svårt att skriva på svenska just nu för att jag är arg. När jag ska uttrycka stora känslor på svenska, som ÄR mitt modersmål, gör jag det alltid på norrbottniska (vilket är en dialekt jag inte har någon som helst koppling till). "För bannad" är två ord som beskriver mig bra just nu.

Didaktik är verkligen otroligt intressant. Speciellt i kombination med språk.

tisdag 5 mars 2013

Från djup till yta

Jag tycker det är så tråkigt när jag märker att jag glider ifrån någon av mina bästa vänner. Det kan handla om vad som helst. Barn. Förhållanden. Flyttar. Även om jag vet att detta inte är någon orsak på riktigt för med de allra bästa så spelar ju förhållande, barn och flyttar ingen roll. Man hittar tid för att fortsätta vara vänner.

men tyvärr så kan jag ha missbedömd förhållandet, jag såg oss som bättre vänner än vad vi var. Kanske spelade de en stor roll i mitt liv under en liten tid och sedan går vi vidare åt varsitt håll.

Igår pratade jag med en sån vän. En bästis. Hen har förändrats mycket senaste halvåret (och det har säkert jag också). Hen har slutat försöka nå mig och är svår att få kontakt med både fysiskt och psykiskt. Hen spelar ett spel att allt är bra och att hen är väldigt lycklig men jag vet att så inte är fallet.
För några veckor sedan tog jag beslutet att jag inte orkar vara bästa vän längre. Jag orkar inte engagera mig i hens liv och ge energi och försöka nå fram för jag stångar bara huvudet mot väggen. Så nu är vi bekanta. Vi är inte ovänner, vi kommer kunna umgås civiliserat men jag kommer inte diskutera något djupare med hen.

Och så här om dagen hördes vi. Och jag kände ingenting. Vi pratade om väder och vind och vardag på det allra ytligaste planet. och det var en lättnad. Nu vet jag vart jag har hen.


fredag 22 februari 2013

Att döda ett barn


som ni säkert vet så har jag en gång blivit påkörd. Jag lever och klarade mig därför bra, även fast vägen tillbaka till ett "normalt" liv är både lång och krokig. Tacksam för att jag lever är jag ibland, oftast. Bilolyckor berör mig, just därför att jag lever i det. Och få texter berör mig så som Stig Dagermans "Att döda ett barn". Läs och gråt.



"Det är en lätt dag och solen står snett över slätten. Snart skall klockorna ringa, ty det är söndag. Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden och kvinnor skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golven och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man. Ännu sitter barnet på golvet och knäpper sitt livsty­cke och mannen som rakar sig säger att i dag skall de ta en roddtur nerför ån och kvinnan gnolar och lägger upp det nyskurna brödet på ett blått fat.

Det far ingen skugga över köket och ändå står mannen som skall döda barnet vid en röd bensinpump i den första byn. Det är en lycklig man som tittar in i en kamera och i glaset ser han en liten blå bil och bredvid bilen en ung flicka som skrattar. Medan flickan skrat­tar och mannen tar den vackra bilden skruvar bensinförsäljaren fast locket på tanken och säger att de får en fin dag. Flickan sätter sig i bilen och mannen som skall döda ett barn tar upp sin plånbok ur fickan och säger att de skall åka till havet och vid havet skall de låna en båt och ro långt långt ut.
Genom de nerskruvade rutorna hör flickan i framsätet vad han säger, hon blundar och när hon blundar ser hon havet och mannen bredvid sig i båten. Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod.

Men samtidigt som mannen i bilen i den första byn slår igen dörren till vänster om sig och drar ut startknappen öppnar kvinnan i köket i den tredje byn sitt skåp och hittar inget socker. Barnet som har knäppt sitt livstycke och knutit sina skor står på knä på soffan och ser ån som slingrar sig mellan alarna och den svarta ekan som ligger uppdragen i gräset. Mannen som skall förlora sitt barn är färdigrakad och viker just ihop spegeln. På bordet står kaffekopparna, brödet, grädden och flugorna. Det är bara sockret som fattas och modern säger åt sitt barn att springa över till Larssons och låna några bitar. Och medan barnet öppnar dörren ropar mannen efter det att skynda på, för båten väntar på stranden och de skall ro så långt ut som de aldrig förut rott. När barnet sedan springer genom trädgården tänker det hela tiden på ån och på båten och på fiskarna som slår och ingen viskar till det att det bara har åtta minuter kvar att leva och att båten skall ligga där den ligger hela den dagen och många andra dagar.

Det är inte långt till Larssons, det är bara tvärs över vägen och medan barnet springer över vägen far den lilla blå bilen in i den andra byn. Det är en liten by med små röda hus och nymornade människor som sitter i sina kök med kaffekoppen höjd och ser bilen rusa förbi på andra sidan häcken med ett högt moln av damm bakom sig. Det går mycket fort och mannen i bilen ser äppelträden och telegrafstolparna skymta förbi som gråa skuggor. Det fläktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn, de ligger fint och säkert mitt på vägen och de är ensamma på vägen - ännu. Det är skönt att färdas alldeles ensam på en mjuk bred väg och ute på slätten går det ännu finare. Mannen är lycklig och stark och med högra armbågen känner han sin kvinnas kropp. Det är ingen ond man. Han har bråttom till havet. Han skulle inte kunna göra en geting förnär, men ändå skall han snart döda ett barn. Medan de rusar fram mot den tredje byn sluter flickan åter ögonen och leker att hon inte skall öppna dem förrän de kan se havet och hon drömmer i takt med bilens mjuka krängningar om hur blankt det skall ligga.

Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn är han ännu lycklig och innan en kvinna skriker av fasa kan hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet självt kan stänga en grind och börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela den sista minuten ingenting annat se än en lång blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta åror.

Efteråt är allting för sent. Efteråt står en blå bil på sned över vägen och en skri­kande kvinna tar handen för munnen och handen blöder. Efteråt öppnar en man en bildörr och försöker stå på benen fast han har ett hål av fasa inom sig. Efteråt ligger några vita sockerbitar meningslöst utströdda i blod och grus och ett barn ligger orörligt på mage med ansiktet hårt pressat mot vägen. Efteråt kommer två bleka människor som ännu inte fått dricka sitt kaffe utspringande genom en grind och ser en syn på vägen som de aldrig skall glömma. Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det.
Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet. Den som har dödat ett barn åker lång­samt hem under tystnad och bredvid sig har han en stum kvinna med ombunden hand och i alla byar som de passerar ser de inte en enda glad människa. Alla skuggor är mycket mörka och när de skils är det fortfarande under tystnad och mannen som dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han i stället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda."

torsdag 21 februari 2013

Barn är också människor


igår var jag alltså på barnklädesköpkväll hos en bekant. det finns så många anledningar till att det inte var en bra idé från början men som jag skrev nedan så har jag ju gett mig den på att säga ja till allt, åtminstone en gång. De två största anledningarna till att det inte var en bra idé var att jag inte tycker så mycket om värdinnan och att jag inte har några barn.

Hur som helst, jag blev chockad när jag väl var där. Vi var 8 kvinnor, (alla hade barn utom jag) en tant och en bäbis. Och jag kan inte släppa hur den här bäbisen behandlades. Det drogs och slets i bäbisen. Andra visste bättre vad bäbisen ville när han skrek än mamman som knappt fick en syl i vädret. Alla skulle hålla och pussa och gosa. Detta var alltså kvinnor som inte kände bäbisen särskilt väl. Eller bäbisens mamma.



Glömmer vi bort att den där lilla bäbisen som var 16 dagar är en människa. Som kan bli förkyld av pussar och hosta. Som kanske tycker att mammas famn är tryggast. För inte skulle ni väl tvinga er på en 15 åring med pussar? Eller krama en okänd man på gatan för att han var gullig?
ja!, det är exakt samma sak. De är exakt lika mycket människa och förtjänar att bli behandlade med exakt lika mycket respekt.

onsdag 20 februari 2013

Jag säger: ja!


När jag bestämde mig för att flytta hit så sa jag till mig själv att jag måste ge det en ärlig chans. Jag ska ha mer än bara mitt jobb och min sambo. Jag vill ha ett helt liv, jag vill inte gå runt hela dagarna och längta hem. Så sagt och gjort kastade jag mig in i det här med hela mig själv och jag har sagt ja till allt möjligt. För det är lixom så det börjar. Saker som jag nu faktiskt aldrig skulle ha gjort om jag bodde kvar hemma.


Jag har provat att spela handboll igen (det var inte så roligt) och innebandy (roligt). Jag har spelat paddeltennis och fiol, dock inte samtidigt. Jag sjunger i kör och jag har träffat så himla mycket olika människor för jag säger ja till allt. Jag har varit på tuperware-party och idag ska jag på någon barnklädesgrej. Och så var jag på handarbeteskväll med en massa tanter, det är bland det bästa hittills.

Hur som helst, säg ja, för man vet aldrig vad du missar. Du vet inte vad du gillar förän du provat det och det är utvecklande för både kropp och själv och bryta invanda mönster.


tisdag 19 februari 2013

SMS-svars guiden

Hur länge kan du vänta på ett svar på ett sms? när har du tillåtelse att bli sur? När dröjer ett svar för länge?
Isadora sitter inne på svaret:

Du skriver:
"Jag vill dö"
Svar bör komma inom: en timme

Du skriver:
"Jag har dött"
Svar bör komma inom: tre timmar

Du skriver:
"Jag kommer att dö"
Svar bör komma inom: sex timmar

Du skriver:
"Hur mår du?"
Svar bör komma inom: 36 timmar

Du skriver:
"Har du lust att ses någon dag?"
Svar bör komma inom: 48 timmar

Du skriver:
"Har du sett det senaste avsnittet av den där TV-serien vi följer? Gud vad spännande det var!" 
Svar bör komma inom: två veckor

Du skriver:
"Har du tänkte på att en kötbulle ser ut som en väldigt rund bajskorv? Bajsbulle! HAHA!"
Svar bör komma inom: ett och ett halv år

måndag 18 februari 2013

Perspektiv


jag älskar perspektiv, speciellt när jag får perspektiv på mig själv och mitt beteende. Ibland är perspektiv mjukt och klingar på fin italienska: "Varför låter du hen behandla dig illa?" och ibland är det en småländsk käftsmäll "Det kan för fan inte alltid vara bra!!" i vilken form det än kommer så ger dig mig något.

Och det är så härligt att ha vänner som är så olika. Några är från de norrländska skogarna, några är från andra delar av Sverige och några är från Utlandet. Några har den utbildningen, den religionen och den bakgrunden. Och det är så värdefullt för mig att få perspektiv, på mig själv och på de situationer som jag lyckas försätta mig i.

Det är inte alltid jag tycker att de perspektiv jag får är rätt. Men det är fint att få en ökad förståelse för världen och för sig själv. Och ibland händer det till och med att jag väljer att förändra mig själv utifrån det perspektiv jag får.

perspektiv



fredag 15 februari 2013

Vi har för många vänner


Här kommer ännu ett inlägg om ett av mina favoritämnen, facebook (sociala medier), de andra inläggen kan ni läsa här, här och här.
Nedan följer dagens tankar.

Jag har vid ett flertal tillfällen läst på sociala medier dessa uppdateringar om hur underbart livet är, hur bra de mår och hur otroligt lyckliga personer är men jag vet att personen faktiskt inte alls mår så bra. Jag kanske tom vet att personen rent ut sagt mår dåligt.

Det finns tillfällen i livet då det faktiskt inte är socialt accepterat att ha någon annan sinnestämmning än otroligt lycklig. Ett sådant exempel är när man får barn. Även fast jag tror att alla mammor och pappor där ute älskar sina barn mer än något annat på jorden så är det också en väldigt stor omställning. Mn ska hitta sina nya roller men inte glömma sitt gamla jag. Man får inte sova så mycket. Man har ingen aning om vad bäbisen vill. Man kanske känner sig ensam. Det finns många negativa känslor som kan uppkomma i samband med barn.
(Andra exempel på tillfällen då man bara måste vara lycklig är bröllop, födelsedagar och examensdagar).

Även fast jag får lyssna till tårar och klagosånger, vilket jag mer än gärna gör, till hur trött personen är, ensam eller ledsen den känner sig så kommer en statusuppdatering på facebook om hur fantastiskt livet är fem minuter efter att vi har lagt på.
Varför? varför ens uppdatera statusen om du inte kan skriva sanningen? varför uppdatera din status över huvudtaget?

Och nu kanske jag har kommit på problemet som lyder: vi har för många "vänner".

Sömnbrist och motstridiga känslor och ensamhet är inget nytt. Jag är säker på att även mina föräldrar och tom mina mor- och farföräldrar hade dessa känslor när de fick barn. Skillnaden är att de inte hade 357 vänner, utan de hade kanske 20 personer som de hade kontakt med. Alla var säkert inte bra vänner, utan även släkt och arbetskompisar är inräknade i detta. Dessa vänner kontaktade dig på sin höjd, 1 gång i veckan. Det fanns bara fasttelefon och brev. Du kunde välja att svara och de som hörde av sig var deras närmaste, mot dem kunde du förhoppningsvis vara ärlig och berätta hur du faktiskt känner dig.

Idag har vi väldigt många "vänner", facebook, twitter, instagram, människorna som har insyn i vårt liv är säkert uppemot 500. Och det är så lätt att höra av sig. När du får barn eller fyller år får du kanske en 200-300 grattismeddelanden.
Hur skulle du kunna erkänna för alla dessa som är så glad för din skull, att du faktiskt inte mår bra.

Nej, för att slippa frågor om hur det är så basunerar du ut att allt är bra. Underbart. Perfekt. och att du är så lycklig.

Vad blir då konsekvenserna?
Jo att även dina bästa vänner och närmaste familj går på din lögn och ingen frågar dig längre hur du mår. Du kommer att bli ännu ensammare. Ännu mer ledsen och få svårare att komma ur din dipp. För hur skulle du efter flera månader av jagmårbra-lögner kunna säga motsatsen?

torsdag 14 februari 2013

Ta ansvar!


ja kära vänner, nu har jag skrivit mycket om att man måste ta tag i sitt liv och ta för sig. Här kommer ett exempel.

När jag får in en ny kund så lägger vi upp en plan för 10 veckor, efter detta ska vi se resultat. Om det är något litet som inte kan hinnas med så kan vi förlänga planen med mellan 5 och 10 veckor. Självklart förväntar vi oss inga färdiga resultat på 10 veckor men vi förväntar oss att framsteg har gjorts och att de vet hur de på egenhand kan nå sina mål.

jag har en kvinna som har varit hos mig sedan 27 augusti. Hon är alltså uppe i 25 veckor. Och hennes framsteg är minimala. Och vill ni veta varför? För att det aldrig är hennes ansvar. Igår kväll var jag pga föreläsning för hela avdelningen tvungen att ställa in vårt möte och gav henne en hemuppgift och ett nytt möte idag. På mötet var hon otroligt arg. Hon hade inte gjort "läxan" och det var ju mitt fel, hon har inget internet och jag var inte på jobbet. Jag var på kontoret hela dagen och lokaler fanns att tillgå samt medel för läxan. Men istället för att ta ansvar för sitt liv. försöka. göra de saker som man får tips om för att få till en förändring och tillgodo göra sig ny kunskap.



Och här har vi en lärdom. Så länge du inte tar ansvar för din egen framtid. dina egna känslor och ditt eget liv. Så kommer du inte komma någonstans.

Angående den här kvinnan så kommer hon inte få fortsätta projektet hos oss. Det betyder att hennes arbetsgivare har kastat ungefär 28 000 kronor (exklusive utrustning) i sjön. Hon kommer troligen inte få fortsätta arbeta där hon jobbade utan kommer få bli arbetslös. Mindre pengar, hårdare krav. Och allt detta för att hon faktiskt inte tog ansvar för sitt eget liv.

måndag 11 februari 2013

Det är här vi är

det finns alltid en ursäkt. För allt. Speciellt det du inte vill göra. Jag har skrivit om det förut och tänker skriva om det igen. det är du som har makten i ditt liv. Varje sekund du slösar bort på att göra saker du inte vill eller är olycklig är sekunder du aldrig får igen. beslut kan vara jättejobbiga att ta men i det långa loppet är det jobbigare att inte ta besluten.

Den här helgen gjorde jag precis det jag ville, vilket var ingenting. Eller massor beroende på hur man ser det. jag tvättade. laddade batterierna. Såg i kapp mina serier. Åt god mat. Såg på skidskytte. Åt middag med en god vän.

Det är en av världens bästa känslor, när du är mogen nog att ge dig själv vad du behöver. Inte vad andra säger att du behöver eller vad du tror att du behöver. Utan vad du faktiskt behöver.

fredag 8 februari 2013

Livet och döden hör tyvärr ihop


I söndags kom en efterlängtad liten kille till världen och igår gjorde ytterligare en pojke entré. Fantastiskt och jag är så lycklig för dessa familjer som fått till ökning. Lycklig i livet som verkar flyta på efter en lång och jobbig höst. Nu ser vi ljuset.

Men som alltid (?) kom det ett bakslag, en av mina bästa vänners pappa dog igår natt. Aortan brast i sömnen så det var helt oväntat och den sorg jag känner är obeskrivlig. Martin, som han heter, var också min handbollstränar i många många år och har också spelat en viktig roll i min rehabilitering. Igår när jag fick reda på det fick jag för mig att han tog de kunskaper som han gett mig med sig i graven och att jag aldrig mer skulle kunna spela handboll igen. Eller i så fall måste jag lära mig det igen. Typ som de där timmarna när vi nötte straffar och skruvar mot väggen. Är de borta nu eller?

Jag är fortfarande ledsen. Hjärtat är lite sönder. Och jag har den där stressiga känslan av att jag måste uppskatta allt och alla. Jag skickade kärleks sms till varenda kotte i min telefonbok igår. Jag måste njuta av nuet och säga det. Oj, vad jag grät. För vi är så maktlösa inför döden. Inför vad livet ger oss. det är bara att följa med, göra det vi kan för att vara lyckliga och njuta av varje sekund. För helt ärligt så vet vi inte vilken som är den sista.


torsdag 7 februari 2013

Konsten att skapa vardagsmysterier


På mitt jobb, eller om vi ska vara ärliga på alla jobb jag har haft, så är jag känd för att skicka iväg konstiga mail. Detta har jag inte slutat med för att jag bytt jobb och land.

På mitt förra jobb råkade jag avsluta mailet till administrationen med "kraaaaaaaam" vilket jag inte skriver till någon, i alla fall inte med så många A:n.
Igår skickade jag iväg ett arg mail om en person som behövde åtgärdas men glömde skriva vem personen var och när jag sökte jobb här glömde jag skicka med namn och kontaktuppgifter.

Det fungerar ju ändå. Små mysterium kanske är något alla vill ha i vardagen.


onsdag 6 februari 2013

En vanlig dag


Idag var det en vanlig dag på jobbet. Halva kontoret är på konferens så de befann sig på annan ort. Vi passade därför på att vända upp och ner på deras respektive kontor.

Tycker jag har fått mycket gjort. Har ringt massa samtal, haft samtal med kunder, skickat iväg ett förslag till vår största kund, osv.
Jag har noterat att jag får mer gjort och är mindre stressad då min kollega inte är här. Hon är alltid hyperstressad och det smittar lixom även om jag inte är stressad själv egentligen. Samtidigt som det nu när hon varit sjuk hela veckan och det börjar bli lite för mycket att göra. Men jag har ingen egentligen förhoppning om att hon kommer imorgon hellre.


Det har hur som helst varit en bra dag på jobbet Nu ska jag hem, städa undan lite, kolla om jag kan slänga i en tvätt, ätamiddag och se på pretty little liars. Kanske händer det något?


Om jag gifter mig så ska jag se ut så här. På bilden är på Grace Kelly som jag varit lite besatt av under dagen.

tisdag 5 februari 2013

Dagens tankar


Jag sitter och tänker på hur bra jag har det. Jag har sovit lite så där men är ändå pigg. Hade en dålig start på dagen men är ändå glad. För i grunden är jag lycklig.

Visst kanske det hugger till lite i hjärtat när goda vänner för sitt första barn och jag inte ens har någon att göra barn med, men jag har ju så mycket annat. Och hur skönt är det inte att inte ha några barn. Typ som igår, när jag åt godis och såg på serier för att fira att det var måndag. Hade jag haft ett barn, i vilken ålder som helst, så hade ju det inte fungerat. Ja det är faktiskt riktigt härligt att få rå om sig själv och det njuter jag av.

Träningen går bättre och bättre och snart är det dags för undersökning av ögat. Jag skelar så förbannat. Visst är det lite komiskt? Hej jag blev påkörd och sedan dess så skelar jag massor! (man får skratta). Muskler ska kollas och så där. Sjukgympa för ögat.

Mitt i allt så saknar jag också. Det hugger lixom till i magen i bland av det. För oj vad långt bort ni är. Vissa i avstånd. Vissa mentalt. Vissa är på andra ställen. Vissar passar inte in längre, hur mycket jag än önskar att de gjorde det. Kanske kommer personen göra det igen, kanske inte. Det får framtiden utvisa.

måndag 4 februari 2013

Gör plats för framtiden


Jag tror att vi alla känner igen den där känslan, det är dags att rensa garderoben. Det ligger kläder över hela lägenheten, garderoben är full och allt är i en enda röra. Du har aldrig något att ta på dig, har gått upp fem kilo, bytt jobb och faktiskt bytt stil. Så står du där framför garderobsdörrarna redo att dela upp saker i fyra högar: slängas, bortskänkes, sparas av nostalgiska skäl, ska användas.
Du sorterar och sorterar och när du efter flera timmar ligger 1 plagg i högen med bortskänkes, en gammal illaluktande tränings t-shirt, inget i högen bortskänkes (för om någon annan kan använda det så kan väl du?), 50% av kläderna du inte ville ha ligger i högen sparas av nostalgiska skäl och resten har du kommit på att du visst älskar och kommer att använda när du har bantat/ska på maskerad/imorgon.



Hur svårt är det inte då när man känner att det är livet som behöver rensas. Någonting eller någon tar för mycket energi. Det är för mycket. Något eller någon är fel. Att göra sig av med en människa som du bryr dig om och älskar, och kanske alltid kommer bry dig om och älska, är tusen gånger svårare än att kasta en för liten tröja. Att fundera på om du verkligen är på rätt jobb eller om du ska söka dig vidare till ett annat eller kanske till och med ta steget och utbilda dig är läskigt, ännu mer skrämmande än att slänga de där perfekta (men väldigt slitna) skorna för att hitta ett par nya. Släppa taget om vänner, som tar för mycket energi, är mer skrämmande än att slänga den där tröjan du hade på dig när du fick din första kyss.

Men att rensa ut, slänga, skänka bort, lagra på vinden ger också plats för allt det där nya som ditt liv (eller garderob behöver). Nya vänner, utmaningar, yrken, flickvänner/pojkvänner. Framtiden är spännande och vi kan inte göra någonting åt att den kommer, däremot måste vi göra plats för den,så att inte vårt förflutna tränger bort den.

söndag 3 februari 2013

Du har faktiskt ingen aning


Igår gick det upp ett ljus för mig. Det går upp många ljus för jag tar mig tid att reflektera över mig själv och min omgivning.

Det gällde nätmobbning. Jag har, som många många andra, varit mobbad under delar av min skolperiod och blir upprörd av detta beteende. Jag har tänkt mig att nätmobbning är barn och ungdomar som skickar elaka sms och mail och inlägg till varandra. Kanske rör det sig tom om bloggar där man skriver illa om varandra. När man är 18 år upphör nätmobbningen.

Igår fick jag mig en tankeställare. Det är ju vi, vuxna människor, som bedriver nätmobbning. Vi tar oss friheter på tex twitter som vi inte skulle göra annars. Vi sågar människor i alla former för allt möjligt. Vi skriver om hur fula människor i melodifestivalen är, hur dåliga människor är på sitt jobb eller hur dum i huvudet den ena eller andra människan är. Jag tycker aldrig att det är okej. Men det finns sätt som är sämre än andra. Skriver du till exempel "busschauffören jag åkte med idag var så jävla otrevlig" eller skriver du "busschauffören som körde linje ett som avgick från backaplan 06:33 idag är så jävla otrevlig" så är skillnaden enorm. Den första är, om än ett personangrepp, ett generaliserande. Det andra däremot är det otroligt lätt att hitta vem det är som tweetet gäller.

Och du har faktiskt ingen aning om vem som ser vad du skriver på sociala medier. kanske följer busschaufförens bror eller pojkvän dig? Kanske följer busschauffören dig själv? Det kan du faktiskt inte veta.

Det är ilska och frustration som bubblar över i helt fel forum, visst är det svårt att hitta platser och situationer för att göra sig av med den där känslan men på sociala medier är det helt fel. För du gör en sak som du antagligen inte skulle göra annars? Eller skulle du ställa dig på drottninggatan och skrika "ZLATAN ÄR SÅ JÄVLA DÅLIG!!" eller skulle du klottra en hel husvägg med orden "PERNILLA WAHLGREN HAR FULA BEN!!".
OM du mot förmodan skulle göra detta, skulle du tycka att det var okej för att du var frustrerad och arg? Vilken värdering är det du för vidare till dina barn och medmänniskor när du uppvisar det här beteendet? Och är verkligen sociala medier ett ställe att ta ut sin tillfälliga frustration? Ett ställe där hela världen kan se det och du inte har någon aning om vem som läser, och absolut inte har någon som helst aning om någon faktiskt tar illa vid sig.

(Ber om ursäkt till busschafförer, Zlatan och Pernilla Wahlgren, tycker ni är grymma och tackar på förhand för att jag fått använda era namn i detta inlägg)

tisdag 29 januari 2013

En sjuk månad


Nu har snart första månaden av 2013 gått och jag har varit sjuk i princip varenda dag av den här månaden. har det inte varit det ena så har det varit det andra. Och det sliter så. Förutom att det sliter på kroppen som alltid får jobba så sliter det på psyket. Jag blir deppig helt enkelt. Och trött.
I natt sov jag till klockan tre då det var omöjligt att sova längre. Så nu när klockan börjar närma sig nio så är jag helt slut.

Jag måste därför påminna mig själv, och passar på att påminna er också, om att det är jag som bestämmer över mitt liv (och ni över ert). Jag kan göra den här dagen till en trött dag eller försöka vara glad och positiv och sova en stund när jag kommer hem. Den enda som medvetet kan förändra ditt liv i den riktning du vill är du. Jag vill bli frisk och jag gör allt för att komma dit. och så länge jag är sjuk så måste jag försätta göra allt. Och det gäller dig också. Om du är olycklig eller otrivs i ditt liv. Om du har för mycket på jobbet eller fel jobb, vill studera eller vill inte studera. Vill gå upp eller ner i vikt. Göra slut eller bli tillsammans. Flytta eller bo kvar. Så har du alla de möjligheterna varenda en. Det är upp till dig!

måndag 28 januari 2013

Det som är beroendeframkallande


Igår fick jag en uppenbarelse om internetberoende (som ni säkert vet så är jag aningen besatt av hur både facebook och twitter formar oss och vårt språk).

Jag har haft iphone ett längre tag och nu har jag även ipad (men har dock gått tillbaka till en internetfri telefon privat) och dessa har länge följt med på resor världen över. Så att man kan ringa och smsa men också som underhållning då dessa dyrgripar både kan innehålla musik, film, spel etc. För bara några år sedan var internet nämligen något som hotell och caféer tog betalt för, man kunde tom behöva gå till ett sånt därnt internet-kafé, och det var nog de allra flesta för snåla för att använda på en vanlig (1-2 veckors) semester. Nu däremot är internet något som vi kräver och förväntar oss ska finnas över allt. Under själva resan (tåg, flyg, buss) ska du kunna koppla upp dig, hotellet ska ju självklart ha ett snabbt internet som är gratis och de kaféer och barer vi går till får ju också gärna ha WiFi.

Vad är det vi är så beroende av? Varför kräver vi internet och ständig tillgång till de sociala medierna?

Jag har länge trott, fram till igår, att det handlar om att vi själva vill visa upp oss och visa hur bra vi har det och hur god mat vi äter och hur mycket öl vi dricker. För jag insåg för längesedan att det inte handlar om kommunikation. Det var längesedan de sociala medierna gick från att vara platser där vi interagerar med varandra och har dialoger till att vara ställen där vi basunerar ut vårt liv och vår vardag och hoppas att folk ser det.
Men jag har haft fel, det vi är beroende av och som stressar oss så till den grad att vi måste kolla de sociala medierna även på semester är "de andra". Vi har skapat ett beroende av att ha koll på vad andra gör och säger. Jag kan komma på mig själv när någon av mina favorit bloggare inte har uppdaterat på ett tag med att fundera på vad de nu gör. Varför ska jag bry mig? Den personen har egna vänner och en familj som kan ta hand om hen.
Tänk om du missar något när du är på semester? ja, tänk om du inte får se alla de där bilderna på öl eller mat och solnedgången som dina kompisar eller bekanta lägger upp. För visst är det så att de är de bekanta (eller tom helt okända) som är mest intressanta på sociala medier? de som du faktiskt knappt skulle heja på om du mötte dem på stan.

Om jag skulle säga till dig nu att ta bort alla "vänner" på facebook som du inte skulle ta en fika med en vanlig onsdags kväll visst skulle det vara ganska svårt? Kanske tom ångest framkallande? För det är ju så spännande att se vad din bästa kompis från ettan gör nu för tiden och hur många barn din systers första pojkvän har nu.
Om jag skulle säga till dig att sluta gå in på de där bloggarna som du läser bara för att snoka, där du faktiskt inte får någon inspiration utan bara vill se vad hen har gjort för något idag, visst känns det som om du förlorar en vän?
Om jag sa till dig att sluta följa alla på twitter som du faktiskt inte är intresserad av, människor som du retar dig på eller organisationer som faktiskt inte twittrar så bra, visst känns det lite jobbigt för det är ju "status" att följa många?



torsdag 24 januari 2013

Min superkraft

min superkraft har alltid varit att sova. eller egentligen att somna. Jag kan somna på ungefär fyra sekunder precis vart som helst. Bilar, tåg, flygplatser, badkar, jobbet, under skrivbord platserna där jag har sovit är oändliga. och jag älskar det. Jag känner många människor som mer eller mindre ha problem med sömnen. Svårt att somna pga stress eller för mycket i livet. Det har aldrig hänt mig. Att sova är min gåva.

Olyckan har länge varit min kryptonit. Sedan dess kan nog nätterna då jag sovit hela natten räknas på tänderna. På tre år har jag alltså sovit 30 nätter, eller hur många tänder har man?
Igår var jag så trött att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Inget blev gjort. Jag ville inget. Orkade inget. Ville bara gråta.

Så igår kväll tog jag hostmedicin och den var stark Och jag har sovit som en stock i natt. Jag vaknade pigg. det var en helt absurd känsla. Att vara pigg, är det så här det känns? Att inte vilja skjuta sig av trötthet varje morgon är det normala inte motsatsen. Jag är i chock!
Och jag är så fruktansvärt tacksam och lycklig för att jag fått sova ordentligt i natt.


onsdag 23 januari 2013

motsägelsfulla känslor


Jag hatar motsägelsfulla känslor, typ när man är kissnödig och törstig på samma gång. Jag vet lixom inte vad jag ska göra först. vad är det kroppen egentligen behöver?

Just nu saknar jag mina bästa vänner hur mycket som helst. Jag saknar att få snacka skit och gråta. Och skratta så klart. Att få råd och ge råd. Men av någon anledning så vill de gärna sprida ut sig. Filippinerna, Peru, Göteborg, Danmark, Thailand, Stockholm, Italien. Ja de är ta mig fan över allt förutom där jag är, dvs här.

Samtidigt som jag saknar dem så det värker i kroppen så vill jag inte åka någonstans. Det blir för hattigt och hittigt. Men de får gärna komma hit. vilket de inte gör...

Och fast än jag inte vill något annat än att träffa dem så vill jag inte heller något annat än att vara ensam. Vad vill jag då? vara ensam eller tillsammans? Prata eller vara tyst? Umgås eller sova? jag blir så less och trött. på allt. men framför allt på mig själv.

lockande.

tisdag 22 januari 2013

Vad gör jag här?


Allvarligt talat, både idag och igår så är det otroligt att jag ens är på jobbet. Ännu mindre att jag inte går hem. Jag har ont. Typ lite överallt.
Jag har som en ny smärta i höften. Det typ trycker där. Jag vet inte alls hur jag ska förklara det men det är som om troskanten skär in JÄTTEmycket och som om jag hade otroligt stora trosor. Som ett tryck över skadan.

Jag skulle tro att det är den här förkylningen som spökar och kanske har satt sig i det som ännu inte (efter 3.5 år) är läkt. Jag vill bara hem och dricka te och sova och bli frisk. Men snart så, 1.5 timme kvar sen ska jag hem. Och förhoppningsvis kan jag sova lite bättre på den nya medicinen.

Att träna varje dag skiter sig ju direkt och då är jag inne i den onda cirkeln. jag går ner i vikt. Jag får ondare osv. Så nu MÅSTE jag bli frisk. MÅSTE!

jag har gett mig själv tillåtelse att vara slapp idag också, vi har ändå inte så många kunder inne då det är snökaos. men imorgon är jag helt inställd på att jag kommer vara piggare. Och det ska bli så härligt!

Vill bara lägga mig och läsa